10.12.08 18.40
Känslorna ekade mot väggarna
Minnena var sedan länge försvunna
Du vet inte var du befinner dig, därav lyckan
Ensam i ett rum och inget mer
Frosten viskade till dig att det var natt
Ett löfte om ro var uppfyllt
Det behövdes inget mer än papper och en penna
Ekot slutade
Självporträtt
08.11.08 20.25
08.11.08 20.24
Jag citerade mina tankar
2008.06.05 03.50
Sömnlösheten klättrar på väggarna, mot taket. Mil efter mil.
Bottenlösheten läker inga sår. Fallet bli mjukt. Du börjar om.
Oändlighet.
Tillslut stannar du. Ögonblicket försvinner och allt blir svart.
Tiden tog slut.
Tankar
Tankarna försvinner i tankarna. Be mig att förklara.
Jag glömde bort mina egna ord. Det jag sa. Det jag skrev.
Illusioner. Filosofier.
Död
Okej, du är död. Du inser det inte själv, men så är det. Du lever inte längre. Du tvingar dig genom vardagen varje dag. Precis likadant som alla andra dagar. Du hatar det du gör, men känner dig tvingad till att göra det. Du låtsas att du är lycklig. Precis som alla omkring dig. Därför är du redan död. Du lever med din älskade som du inte älskar längre. Ni bara är med varandra. Ni är tråkiga.
Om du fick beskedet att du skulle dö om precis 10 dagar. Vad hade du gjort? Jo, du hade fått panik och tänkt att du måste göra allt du har drömt om. Men på 10 dagar? Det skulle aldrig gå. Men du skulle försöka.
Det är nu du börjar leva. Du tar inte längre livet för givet och lever därför varje dag som att det var din sista. Du börjar förstå en mängd med olika saker. Att du inte har levt livet, utan bara gjort vad alla har bestämt att du ska göra. Du borde vara helt förskräckt nu. Du ska ju snart dö. Men istället är du lycklig.
Så varför inte leva varje dag som att det var din sista?
Tågräls
Du sitter fortfarande med din vän och berättar om hur bra du och din käraste har det. Att ni fortfarande är lika nära varandra som för 3 år sen. Din vän ber om en kopp kaffe, du hämtar henne kaffe och hon tackar. Ni fortsätter att prata och ni blir bara mer och mer blinda för varje sekund. Som om det kom ur ingenstans ursäktar sig din kompis. Hon måste hem till sin man. Hon reser sig upp från bordet och beger sig hemåt.
Nu sitter du kvar där på din stol. Du väntar på att kärlek ska komma hem. Du inbillar dig att ni är lyckliga och allt fortsätter som förut.
Det du inte vet är att ni båda är lika stela som en tågräls. Ni har alltid exakt samma avstånd från varandra. Ni bara fortsätter leva, så man alltid har gjort. Ni kommer varken närmare eller längre ifrån varandra. Livet fortsätter och ni är fortfarande lika tråkiga.
Då och då möts rälsen med annan räls. Det är då nya människor träder in i era liv. Ni blir glada för stunden, men tar sedan allt för givet. Ni struntar i att fortsätta ringa era nya vänner efter ett par månader. Dom blir tråkiga i era ögon. Men i själva verket är du precis lika tråkig som dom är. Lika stel som en tågräls.
Det är endast när man vågar svänga som man blir lycklig på riktigt. När man vågar ta ett steg åt sidan. Upptäcka nya ting. Då tänker du att då måste jag resa. Okej, du kan åka till Paris. Du kan säga att du har sätt och upplevt Paris. Det har du inte. Det är dina ögon som lurar dig. Men om du hade stannat kvar för att verkligen leva hade du förstått. Man måste uppleva. Du hade förstått att det finns ett annat liv än det som följer efter en tågräls. Bara man vågar.
Svartvitt i färg
Bilden är i färg. Vi är bara för blinda för att uppfatta det.
Svartvitt i färg
Okej, du sitter vid ditt bord, läser din tidning, och berättar för någon hur bra du mår. Du berättar om att du har hittat kärleken du alltid har sökt efter och att du äntligen har skaffat dig en hund. Du säger att det alltid är bra att skaffa hund innan man vill ha något mer. Något större, något mäktigare och kraftfullare, ett barn. Personen som lyssnar sitter och nickar instämmande, hon har ju också funnit sitt livs kärlek och är lycklig.
Men vem är du? Du vet att du inte är lycklig. Du strävar efter något större. Du har uppnått det som alla vill. Skaffat en familj, du är ekonomiskt oberoende och dina vänner tror att du mår utmärkt. Det är ju så det alltid har varit, eller hur? Man vill ju inte framstå som onormal. Därför finner du dig i det. Du accepterar vardagen och glömmer gradvis dina drömmar om en friare verklighet tills dom är helt bortom räckhåll.
När du sedan ligger där, på din dödsbädd. Vad tänker du då? Är du nöjd med allt du har åstadkommit i ditt liv? Har du räddat världen? Nej. Har du simmat med delfiner? Nej. Men nu är det försent. Du är död och din livsglädje är för längesedan försvunnen.
Du lever, precis som alla andra, i en svartvit värld.
